Boende Besök Bildning och Business på Engelska

Idag samlas styrelsen för Marknadsbolaget East Sweden till diskussioner om hur vi tillsammans ska kunna jobba vidare för att lyfta fram regionens framtid.
Ägarna har all anledning att vilja marknadsföra den goda boendemiljön, utbildningsmöjligheterna som finns med Linköpings Universitet som ankare, näringslivet med de många möjligheter till att etablera verksamhet i vår region och dessutom de många intressanta turistmålen vi har.
Vi kallar det boende, besök, bildning och business. Målet för marknadsbolaget är att attrahera investeringar och etableringar men också att få människor aktivt välja vår region just för de utvecklingsmöjligheter som man kan få här.
Jag får ibland frågan om varför vi måste använda ett engelskt uttryck när vi ska prata om regionen. Östergötland räcker väl säger många och ja det räcker i flera fall, men det är samtidigt ett enormt brus av regioner som vill samma sak vi.
Ska vi hitta intresserade inflyttare, både företag och privatpersoner att se oss internationellt så är East Sweden ett mycket användbart namn.
Östergötland kan och ska vi också använda, men det viktiga är att veta när den lilla logotypen " East Sweden" ska läggas till.
Jag fick senast frågan härom kvällen när Linköpings Guideklubb var på besök. Klubben utbildar just nu nya guider och kommer vara och är otroligt viktiga i profileringen av både Linköping men också helheten.  

Samlad tanke, en länsangelägenhet

Under de kommande veckorna ska en grupp med företrädare för kriminalvården, frivården, polisen och de tre kommunerna Linköping, Norrköping och Motala sätta sig ned för att diskutera hur samhället ska kunna stötta de som vill hoppa av från kriminell verksamhet.
Under den senaste tiden har det visat sig att , dels har länet inslag av organiserad kriminell verksamhet, dels kommer signaler om att flera vill "hoppa av" och att man önskar sig ett nytt vanligt liv igen.

Här står vi mer eller mindre handfallna idag från det "officiella samhället". Med det menar jag just  myndigheter och kommuner. Det är inte så att vi saknar frivilligorganisationer som fångar upp en del personer. KRIS och unga KRIS finns tex. liksom Passus/Fryshuset.
Men från det officiella samhället har vi alltså en resa att göra. Det är ofta i häktet eller på anstalterna som en person kommer till insikt om att han (ibland, men mer sällan en kvinna) vill "hoppa av". Det är här vi måste komma till hjälp och ha en plan för hur ett sådant avhopp i så fall ska kunna gå till.
Det handlar förstås om bostad, jobb, hur hitta tillbaka till familjeliv, utbildning och säkert en mängd praktiska saker.
Nu är tanken den att vi tillsammans med våra olika företrädare först gör en genomlysning av de olika behov som uppstår vid önskan om avhopp. Sedan kommer vi, om det visar sig vara det bästa, lägga fram en länsgemensam plan för att kunna fortsätta med frågan på ett mer handfast sätt.