Åtskilliga miljoner

Åtskilliga miljoner läggs av samhället för ett omfattande trygghetsarbete. Ett trygghetsarbete som jag vet behövs och som är bra för att hålla ordning och för att förebygga brott.
 Men något är djupt fel när man kan läsa om att polisresurser och värden går förlorade i förstörda fordon hos polis och räddningstjänst/ambulans. När jag ser och läser om hockeymatcher där klackarna inte klarar av att se motståndarlagets supportrar, och ännu mindre motsåndarlagets  klack så tryter tålamodet mer och mer.
Inte kan det vara meningen att skattemedel år ut och år in ska gå åt till idrottsevenemang för att skydda allmänheten från hot och våld från "idrottsklackar"? ( själva ordet idrottsklack blir förlöjligat när det egentligen skulle betyda något bra.)
Inte heller kan det vara meningen att polisresurser oavbrutet används till att just bevaka sk.högriskmatcher.
Hur i hela friden ska polisen kunna lösa alla de uppgifter som de har att hantera när de får sätta av stora resurser både penningmässigt och mantalmässigt och följa "klackarna" land och rike runt.
Nu måste svaren snart komma på de frågor som allt mer eskalerar runt några få arenaidrotter. Vår fd. landshövding Björn Eriksson menar idag i Corren att det kan vara en del idrottsarenor som är felbyggda, må så vara.
Det kan vara en förklaring på det som händer om och om igen. Men det kan aldrig vara svaret på varför vissa idrotter och idrottsutövare tillåts ha en så låg moral och vara så dåliga förlorare.
Varför har inte basketen eller volleybollen samma typ av problem? Varför har ishockey och fotboll ständigt de här problemen? Vill de inte ha någon att spela mot?
Jag ser fram mot Björn Erikssons utredning som ska överlämnas till idrottsministern inom kort.
Jag ser fram mot att regeringen inte blundar för att gå långt med åtgärder så att idrottsvåldet minskar.
Jag vet att Björn Eriksson har en del förslag i bagaget men fruktar att han inte riktigt ger av ansvaret till klubbarna så som de skulle behöva.