Inte rädd alls

Idag skriver Ann-Charlotte Palmefors från Corren att jag gärna får följa med Corren ut på deras nästa reportage inom äldromsorgen. Tack för det.
Men Ann-Charlotte verkar tro att jag måste hålla Corren i hand för att träffa anställda. Så är inte fallet, faktum är att jag inte är rädd ett dugg.
Jag besöker förstås våra verksamheter men ser ytterligare en möjlighet till att få nya åsikter till gamla intryck. Alltså är jag tacksam till att jag kan följa Corren när de gör reportagebesök.
Det som jag främst vill säkerställa är att vår personalpolicy går att lita på.
Man ska kunna säga sin mening om man ser brister i vården och man ska kunna varsla om man ser sig underbemannad.
Jag menar också att vid beställningar av vård och omsorg som görs av politiken måste även personalens röster få genomslag.
Vårdtyngden måste vara det som i framtiden utgör grunden för hur en beställning läggs. Stelbenta system är ingen betjänt av.
Kanske förvånas Corren av att jag vill följa med, men Corren gör en felaktig slutledning av min förfrågan.
I min roll som personalutskottets ordförande ligger ett stort ansvar att skaffa mig en bra uppfattning om hur kommunens arbetsvillkor ter sig utifrån den anställdes synvinkel.
Om vi inte har den bilden som arbetsgivare blir det svårt att utveckla arbetslivet och arbetsförhållanden på ett framgångsrikt sätt.
Till syvende och sist är så att vi ändå bara finns vi till för våra kunder, brukare, omsorgstagare eller vad man än vill kalla Linköpings medborgare. De ska kunna lita på att de får det allra bästa.